Idag fyller jag 49+1,okey då... jag blir 50år!
Nu myser mina vänner och mina tokiga jobbkompisar,
jag har erkänt min ålder offentligt.
Tänk vad allt det händer
i en kvinnas liv på 50 år.
Nu kommer jag att berätta mer om mej själva än vad jag borde,
men lååååt gå.
Den som inte vill läsa kan hoppa över detta inlägg ;)
Och tro mej,
en massa är bara intressant för mej och de mina.
*********************************************
Om vi då hoppar över barndomen som mest skedde i strandvassan.
Saltvatten våt var jag om sommaren och vintern...
Hotad med att Näcken kommer att garanterat ta mej ännu, och då visste farmor bara en bråkdel om våra vårliga is-utfärder...Och mina bröder de var ännu dumdristigare än jag.
Kommer du hem drunknad får du styk, sa hon
Hon tyckte inte om att vara barnvakt åt oss!!
Alltså helt nyligen var jag ju 16 år,
dödsförälskad i en mörk söt grabb,
som med sin pappas volvo körde runt kvarteret tills jag kom ut.
Och pappa min fnyste och såg morsk ut...
Och blev senare hemkörd och go'natt pussad under småbrödernas tjuvtittande i trappfönstret.
Jäkla glin!! Men, kan man annat än småle åt de minnena,
och sen minnas den svååååra hjärtesorgen, som var glömd innan veckan var slut :)
Så kom Han in i mitt liv, som mycket senare blev far till mitt barn.
Nio år äldre än den hoppetossan som jag var då.
Något som jag alltid har önskat mej, var ett eget hem och en stor egen familj.
Men.. fick lära mej den hårda vägen att... barn får man....Inte skaffar!
Och vi fick sen den sötaste lilla pojken två år efter bröllopet.
Och han var sååå efterlängtad, redan långt innan han föddes.
Den lyckan som som jag då kände, kan inte beskrivas. Mitt alldeles egna perfekta barn.
Och en pojke, för jag hade ju pressen på mej,
släktgården skulle ha en fortsättning!!!!
Eftersom jag hade gift mej med en jordbrukare, så förändrades mitt liv ganska så radikalt.
Men oj så jag trivdes.
Vi jobba tillsammans och jag blev snabbt bekant med hela byn.
Det bara blir så, när kossor bestämmer sej en sommar natt att löpa runt i folks trädgårdar.....
Det finns inget värre än Majros i grannens storblommande pion
eller jo det finns... Majros bestämmer sej för att springa längs riksvägen en midsommar!!!!
Svärmor min, hon bodde i samma hus.
Och det var inte alltid så lätt...det kan jag nog erkänna.
Men nu som "vuxen", förstår jag nog att hon ville bara väl.
Det var ju inte lätt för henne heller.
Plötsligt säger stadsfröken i en vinterkall träkyrka, JA,
och så kommer hon in trippande i hennes kök.
Var 22 när vi gifte oss och som 24åring blev jag mamma.
Visst tog vi ihop ibland, men oj så mycket hjälp jag hade av henne.
Jag förstod ju ingenting om jordbruk och livet på landet!!
Att leva på det man sår, använda allt som växer. Återanvända. Hushålla.
Men jag lärde mej!
Jag kan köra traktor med släpvagn....framåt!
Jag kan känna om kalven som skall födas är rättsvängd!
Jag har varit med om kejsarsnitt på en ko.
Jag kan konsten hur man med ett rep får en stor ko svängd på andra sidan
(de kan få förlamning och stiger inte upp, då måste de svängas)
Jag blev stångad i magen av en kviga, när jag var gravid i 7 månaden. Det höll på att gå på tok...
Jag kan stå och se den stackars kon i ögonen,
just innan nödslakten skjuter henne...
Jag kan på nolltid trolla fram mat för 10 hungriga arbetskarlar..
Jag är mästare på att inte visa hur förbannad och sårad jag är...
Allt dethär och en massa mera behöver jag inte kunna mera,
men jag är glad att jag hann säga svärmor innan hon dog,
att jag ALDRIG skulle ha klarat det utan hennes hjälp.
Så tog mitt liv en ny svängning igen...
Jobbet byttes från ladugårds stövlar till vita arbetskläder.
Skiftesarbete... och lång arbetsväg.
En helt ny värld igen och 38 år gammal...
Köpte en tvåa, flytta in..inredde en mysig idrottsfri zon.
och plötsligt så var jag 40...
Bytte jobb, inom samma branch, och ...ingen arbetsväg just alls.
Så en fredagkväll springer jag ihop med Mr Järki...
Vi som borde ha träffats för 40 år sedan, vi har bott i nästan samma knutar som barn.
Men.. jag fick inte leka med de stora finska pojkarna, de såg mamma till.....;)
Hans strumpor och kallsingar fick plötsligt en egen hylla hos mej.
Knäskydd, fotbollstossor,"sählymaila" i skåpet med min damsugare.
Min idrottsfria zon försvann i takt av fotbollsdomarens visselpipa......
Så sålde han sin lägenhet och köpte det halvfärdiga huset låååångt ute på vischan.
Som 40+ så skulle jag börja bygga hus med honom. Du söööta ööde!
Och det kallar jag att leka med stora pojkar minsann! På finska :)
Mr Järki har nog otaliga gånger hotat publicera en faktabok med namnet
Bygga hus med en blond finlandsvenska!!
Huset fick vi färdigt i vår egen takt, och nu är det vårat hem.
Och så fick jag då arbetsväg igen....men det är helt ok.
Livet är nu lungt.... och jag ångrar endast (nu med 50års facit på handen)
att jag varit så himmelens blåögd....
Och det har jag lärt mej,
du vet aldrig när det plötsligt igen rörs om i kortpackan din!
Det bästa är nog iallafall att jag har fått bli farmor
till en alldeles underbar liten pojke.
Nu hoppas jag, att jag får bli lika viktig för honom,
som svärmor var för min egen son i tiderna. Hon är absolut min förebild.
Sonen min fortsätter att jordbruka,
och jag försöker minnas hur det känns, när svärmor blandar sej iallt ;)
Idag finns jag med mannen i mitt liv på varmare breddgrader
med skumppa i handen heeela dagen. :)
Följ med My Life del 2 , den utkommer om 50 år ;))))
