Mitt nya jobb.

Här igen....men jag har ju lite att berätta skall du veta.
Ni är bra... eller faktiskt den bästa lyssnaren,
för man får prata till punkt.
Sen så tar ni inte telefonen och börjar skrolla.
Det är annars något som får mej att resa ragg.
Du sitter inte och "gillar" bilder på en annans instakonto när man träffas med en vän över en kopp kaffe.

Vi måste lära oss att vara närvarande.
För plötsligt är någon frånvarande.

För något år sen så "gräla" jag på min mamma när hon inte gick upp till postlådan på morgonen för att hämta morgontidningen.
Hon gick inte dit av bekvämlighets skäl.
Men svaret hon gav  mej var..
-Det står samma text i tidningen fast jag läser den först på eftermiddagen då dagsposten kommit.

Det reta gallfeber på mej då.
Hon hade behövt den lilla promenaden 2 ggr. till porten

Men samma princip gäller oss andra idag.
Min instagram kompis fina inlägg syns nog lite senare också.

Kolla vilken inledning jag fick till.

        ******************************

Jobbet har jag bytt. Jag sa upp mej efter nästan 16 år.
Vi var med om stora förändringar.
Och alla var faktiskt inte till det bättre.
Inte för personalen och inte patienten heller.
Men vägen är fri....sa min gamla svärmor i tiderna.
Så jag sade tack och adjö.
Men innan jag gick så hade vi en hejdundrande fest i kafferummet.
Jag var rörd till tårar av alla som kom ihåg mej.
De hade samlat till sång och fina gåvor, på riktigt fina!
En läkare gav mej en tavla hon målat.
Det som hon viska till mej då vi kramades, kommer jag att minnas förevigt.

Också sådana som lämnat huset tidigare kom på festen.
Det betydde mycket för mej.
Min gamla chef kom, fast han hade slutat redan.
Och fast... jag gav honom en kaktus på hans avskedsfest.
Så han alltid ska minnas mej.
Han var min bästa chef...och mitt bästa motstånd.
Vi jävlades så mycket vi hann med varandra. Turvis.
Älskar kvicktänkta människor med bra humor.

Då när jag sade upp mej, så hade jag nytt jobb.
Men eftersom kontraktet inte var underskrivet så vill jag inte berätta var.
Så jag drog till i kafferummet med att jag har alltid haft en önskan,
att få bli Finlands heltids Lucia.
Nu kom då tillfället. Jag blev ledig och till förfogande.
Så ortstidnigarna kan slopa sina val på vackra unga flickor.
För nu finns det en heltidslucia, 
korpulent gråhårig 57åring med glimten i blicken med sångröst som en kråka.

Det satt en psykolog i kaffebordet just då...han behövde samla sej en stund,
innan han kunde fortsätta med sin lunch.

Men mina tokiga kolleger fick en lysande idé....
de gav mej en lucia krona till gåva.
Så den på huvudet gick sista dagen på jobbet..den 29.4!!

Nästan två månader var jag hemma. Bokstavligen hemma.
Då slog tröttheten till. 
Hade varit på dåligt humör i nästan ett år..på grund av arbete.
Det är minsann inte hälsosamt.
Sakta men säkert börja jag förvandlas till en lyxhustru MED LUCIAKRONA.
Gick hemma och små syssla...inredde och baka. Träffa mina små.
Läste böcker vilket jag inte gjort på ett år.


Sen kom dagen då jag skulle ta mej till mitt nya jobb.
Utan kronan...
Fast företagets huvudkontor är i Sverige.
Så nu jobbar jag som försäljningassistent i Borgå.
Det som jag var lite fundersam över var bristen på kundkontakt.
Från några 100 till 0.
Men det har gått bra.

Vi är många i kafferummet på pauserna.
Första veckan försökte jag där vara lugn och tystlåten,
och ge ett ansvarsfullt och vuxet intryck.

Vecka två var spelet redan förlorat!! Min ko-lugna vuxen bubbla sprack.
Men nou hätä dom är lika tokiga dom andra.

Det var det om jobbfronten det sista året.
Ibland saknar mina gamla jobbkompisar helt massor. Dom alla.
Det är ju många, lika som jag, som lämnade det gamla jobbet.
Vi håller nog kontakten.
Vi träffas regelbundet och springer också på kaffe och rings.
Blev nog vän för livet med många.

Alla bilder är från Sverige i somras, då vi var med jobbet på en båtfärd.
Sist vi var till huvudkontoret och bodde på det vanliga hotellet mitt i stan,
så hade det uppenbarat sej om natten en stege ytterom mitt fönster.
Mitt fönster knacka den nattliga friaren aldrig på.
Fast MrJärki påstod att han hade fått en glimt av mina pyjamasbyxor...
och rusa iväg halsöverhuvudet utan stegen.


Ha det bra alla...

Monica