Astrid Glad

Och så forsätter vi....

Jo bilen min...ni minns säkert Fransyskan,
hon har lämnat mej.
Eller hon blev nyckfull som en gammal kärring.
Vi åkte bara när hon så tyckte.
Sista veckorna så åkte jag mera bärgningsbil än egen bil.

Så då blev det ett nytt åkdon.
Men jag är ju totalt ointresserad av bilar så det gick snabbt.
Sonen hitta enligt min önskan  "liten med många dörrar",
sen jag åkte faktiskt in till bilaffären ensam.

Genast som jag såg den lilla gråa bland alla andra bilar så visste jag...
och sa till försäljaren -den tar jag, tack!
Registerplåten avgjorde affären.
Den lilla grå Astran med registerplåten ILO- blev min.
Nu heter hon Astrid Glad.
Försäljaren sa att det var första gången han sålde en bil p.g.a registerplåten.
Int' har han varit med om mycket då han heller.

Då jag kom hem senare den dagen och erkände för MrJärki att jag då äntligen köpt en annan bil.
Hade kört turvis med hans och sonens, så var han märkbart lättad.
Han hade i åratal påpekat att bilen är S-L-U-T!!
Men när det gick upp för honom, att jag aldrig provkörde bilen...
blev han så där stirrig igen,. -suck-

Vi har nu haft en sommar tillsammans, Astrid och jag.
Allt väl...hon är inte Fransyskan men helt ok.
Och vi har faktiskt tillsammans tagit första fortkörningsboten redan.
Tyvärr var MrJärki med så han blev stirrig...igen.
Men han har blivit bättre med åren det går fortare om.


Ha det bra.

Monica

Mitt nya jobb.

Här igen....men jag har ju lite att berätta skall du veta.
Ni är bra... eller faktiskt den bästa lyssnaren,
för man får prata till punkt.
Sen så tar ni inte telefonen och börjar skrolla.
Det är annars något som får mej att resa ragg.
Du sitter inte och "gillar" bilder på en annans instakonto när man träffas med en vän över en kopp kaffe.

Vi måste lära oss att vara närvarande.
För plötsligt är någon frånvarande.

För något år sen så "gräla" jag på min mamma när hon inte gick upp till postlådan på morgonen för att hämta morgontidningen.
Hon gick inte dit av bekvämlighets skäl.
Men svaret hon gav  mej var..
-Det står samma text i tidningen fast jag läser den först på eftermiddagen då dagsposten kommit.

Det reta gallfeber på mej då.
Hon hade behövt den lilla promenaden 2 ggr. till porten

Men samma princip gäller oss andra idag.
Min instagram kompis fina inlägg syns nog lite senare också.

Kolla vilken inledning jag fick till.

        ******************************

Jobbet har jag bytt. Jag sa upp mej efter nästan 16 år.
Vi var med om stora förändringar.
Och alla var faktiskt inte till det bättre.
Inte för personalen och inte patienten heller.
Men vägen är fri....sa min gamla svärmor i tiderna.
Så jag sade tack och adjö.
Men innan jag gick så hade vi en hejdundrande fest i kafferummet.
Jag var rörd till tårar av alla som kom ihåg mej.
De hade samlat till sång och fina gåvor, på riktigt fina!
En läkare gav mej en tavla hon målat.
Det som hon viska till mej då vi kramades, kommer jag att minnas förevigt.

Också sådana som lämnat huset tidigare kom på festen.
Det betydde mycket för mej.
Min gamla chef kom, fast han hade slutat redan.
Och fast... jag gav honom en kaktus på hans avskedsfest.
Så han alltid ska minnas mej.
Han var min bästa chef...och mitt bästa motstånd.
Vi jävlades så mycket vi hann med varandra. Turvis.
Älskar kvicktänkta människor med bra humor.

Då när jag sade upp mej, så hade jag nytt jobb.
Men eftersom kontraktet inte var underskrivet så vill jag inte berätta var.
Så jag drog till i kafferummet med att jag har alltid haft en önskan,
att få bli Finlands heltids Lucia.
Nu kom då tillfället. Jag blev ledig och till förfogande.
Så ortstidnigarna kan slopa sina val på vackra unga flickor.
För nu finns det en heltidslucia, 
korpulent gråhårig 57åring med glimten i blicken med sångröst som en kråka.

Det satt en psykolog i kaffebordet just då...han behövde samla sej en stund,
innan han kunde fortsätta med sin lunch.

Men mina tokiga kolleger fick en lysande idé....
de gav mej en lucia krona till gåva.
Så den på huvudet gick sista dagen på jobbet..den 29.4!!

Nästan två månader var jag hemma. Bokstavligen hemma.
Då slog tröttheten till. 
Hade varit på dåligt humör i nästan ett år..på grund av arbete.
Det är minsann inte hälsosamt.
Sakta men säkert börja jag förvandlas till en lyxhustru MED LUCIAKRONA.
Gick hemma och små syssla...inredde och baka. Träffa mina små.
Läste böcker vilket jag inte gjort på ett år.


Sen kom dagen då jag skulle ta mej till mitt nya jobb.
Utan kronan...
Fast företagets huvudkontor är i Sverige.
Så nu jobbar jag som försäljningassistent i Borgå.
Det som jag var lite fundersam över var bristen på kundkontakt.
Från några 100 till 0.
Men det har gått bra.

Vi är många i kafferummet på pauserna.
Första veckan försökte jag där vara lugn och tystlåten,
och ge ett ansvarsfullt och vuxet intryck.

Vecka två var spelet redan förlorat!! Min ko-lugna vuxen bubbla sprack.
Men nou hätä dom är lika tokiga dom andra.

Det var det om jobbfronten det sista året.
Ibland saknar mina gamla jobbkompisar helt massor. Dom alla.
Det är ju många, lika som jag, som lämnade det gamla jobbet.
Vi håller nog kontakten.
Vi träffas regelbundet och springer också på kaffe och rings.
Blev nog vän för livet med många.

Alla bilder är från Sverige i somras, då vi var med jobbet på en båtfärd.
Sist vi var till huvudkontoret och bodde på det vanliga hotellet mitt i stan,
så hade det uppenbarat sej om natten en stege ytterom mitt fönster.
Mitt fönster knacka den nattliga friaren aldrig på.
Fast MrJärki påstod att han hade fått en glimt av mina pyjamasbyxor...
och rusa iväg halsöverhuvudet utan stegen.


Ha det bra alla...

Monica

En blick tillbaka ...

Hups heijaa...Näe hörni ta det lugnt...no way kommer jag att få in ett inlägg varje dag!!

Julafton fira vi hos Sonen med julgubbe och hela rasket.
och han har det riktigt fint och hemtrevligt nuförtiden.

Jag har tagit som vana att småpojkarna får en ny fin julgransboll varje år.
I år blev det en mini jordglob, eller som 6-åringen säger hela världen!
Roni är mycket intresserad av världen, olika länder och vem som rest var.
Som tur så visste julgubben om dethär, så han fick en fin stor upplyst jordglob.

Julgranen hade de sökt tillsammans från skogen och flaggbandet gjorde vi som team work.
Jag vill så att de ska  ha traditioner som följer dom från ena högtiden till följande.

Julbordet var fint med platskort...som det brukar vara.
Enda förändringen var att i år skrev 6åringen allas namn.
Juha var det namnet som var svårast...

När maten var undanstökad så bullra Julgubben in. Pojkarna hjälpte gubben att dela paket och glada utrop hördes. De här har jag ju önskat mej!! Det var nog den roligaste Julgubben jag sett på länge.

Juldagen fira vi jul här hemma och då var det MrJärkis söner som kom på mat.

Trappan hemma hos oss är bara lite pyntad...och allt ser bättre ut i skymningen.
Mina gamla skridskor från glada -70 talet hitta jag uppe på vinden,
och de fick ett nytt liv som juldekoration härefter. Tycker det blev fint.

Annat som var nytt för i år till jul var levande ljus i granen.
Jag kan riktigt höra hur mina gamla brandkårs grannar klappar sina handskar i glädje att jag flytta från byn...

Orsaken till denna brandfara är att jag hitta på ett loppis i Lovisa en påse med världens ljuvligaste ljushållare.
Ingalunda skall granen nu upplysas såhär, det finns en ljusslinga också, men visst känns det fint att tända för en stund och njuta.

Jul dukningen här hemma börja med en mörk grå ny duk.
Ni vet när den där fixa idén kommer, finns ingen återvändo,
så då syr man en ny duk natten före julafton.

Men jag fick som jag ville mörkt botten till vitt porslin och glänsande bestick.
Mitten har en ljusslinga med silverbollar,
i den stack jag in blåbärsris.
Från stora blomsterladan köpte jag många små hyacinter,
tvätta myllan av dom och placera mellan riset.
Försökte nog först linda in knölen i kakpapper och sen i en boksida....men näe! Less is more!

Hade nog också köpt fina marimekko servetter...men samma här.
Där var för mycket händelse på dom.
Tur fanns det bak i skåpet en paket Ikea enkla röda.
Jag kan sätta hur mycket tid som helst på dukningen när jag har möjlighet.
Att det sen kommer gårdagens makaronilåda på tallriken stör inte mej.
Alla fick nog julmat om ni undrar.

Årets efterrätt var också i min smak, på många sätt...

GOTT NYTT ÅR
till er alla som ännu hittar in hit till den lataste bloggaren i ÖstraNyland.

Elavbrott.

Förra veckan hade vi p.g.a oväder och tung snö strömavbrott i tre timmar.
Vi hann få mat,
så det var i princip ingen fara med oss.
(Läs MrJärki...som förvandlas till en skäggig bridezilla om han blir utan mat eller försenad mer än 6min.)

Så vi satt lugnt i soffan mätta och nöjda och invänta tv-nyheter.
Då gick strömmen.
Inget extra med det, vi bor på lande så vi är ganska vana,

Jag gick runt och tände batteri  ljus och vanliga, så vi fick en ganska mysig belysning.
Först satt vi och prata och planera kommande vecka,
vem är var och vilken tid, vem sköter vad......
Det tog 10minuter
....och om diskussionen hade fortsatt så visste jag med 15 års erfarenhet, att jag lyckas få ett mindre världskrig till stånd.

MrJärki tog till sin pannlampa och börja läsa.
Min telefon höll på att dö batteridöden så den var det inte att röra.
Så jag satt tyst och stilla en liten stund.
Tills jag fick den briljanta idén att nu möblerar vi om i vardagsrummet.
Behöver jag säga att MrJärkis min under pannlampan
inte var *jippiiijooodetgörvi*

Så i ljusets sken bytte de stora möblerna plats.
-näe int så där...
-vi flyttar tillbaka...
-lägg pannlapparna under nu bara, inte behövs här tömmas något vitrinskåp.

Sen har vi också en hel vägg med bokhylla...och proppfull!
Alla bord och stolar var fulla med böcker när hyllan tömdes och flytta in i gästrummet.
förutom en del, som inte ryms.
Så det resultera i att böckerna måste gås igenom.
Två Ikea kassar överlopps.

Plus att jag miste två hyllor när dockhuset flytta bort från golvet.
Men gillar att golvet är tomt.

Vid dethär laget knäppte MrJärki händerna
- voj herreguud ge mej strömmen tillbaka!

Och visst kom den...och du söta öde hur vårt hushåll såg ut.

Han jag bor med gav mej en blick,
tog sin bok och låste in sej på tuppen.

Nu håller han nog med mej att det blev bättre som vi har nu.
Bilder kanske senare.
Nu är det en enda tomte verkstad hela rummet.

Mumin in Lundby.

Jag har säkert gråtit här tidigare
att jag aldrig fick ett dockhus när jag var liten.
Orsaken var mina bröder... det sa föräldrarna iallafall.
Och med tanke på hur mina dockor och dockvagnen behandlades så var det kanske så.....

Som 55åring köpte jag ett tre vånings Lundby på loppis.
På handeln kom ännu en liten påse med möbler.
25euro kändes som ingenting när en 50års längtan skulle lappas.

Huset är använt och något klistermärke och pennan har gjort en annorlunda inredning minsann.
Men det gör inget för det skall bli en renovering i något skede.
Och då leker inte Mumin där mera.
Just nu är huset alla barnbarnens favorit.
Men visst är det en skillnad om en 5årig flicka leker där
eller när tre åringen backar in en traktor med grävmaskin på  släp i botten våningen. Men båda har lika roligt där!


I helgen när här städades så fick också huset,
inte bara en sväng med dammtrasan utan ett nytt ställe.
Säkert en timme satt jag och möblera och sökte i leklådan efter invånare och djur. En ljusslinga som var överlopps blev som belysning ännu. Vad jag väntar att "terroristerna" skall anlända ....
för famu har en saga om huset nu i juletider.

I huset pågår ett och annat.
Mumintrollen går en julklapps razzia utan like.
De tjuvlyssnar på Muminmamma och Pappa bakom sovrumsdörren.
Sniff har gömt sej i soffhörnet och druckit två koppar kaffe.
Lilla My hon råddar på överallt.
Hon kollar på jordgloben var finns Korvatunturi och hur tusans länge skall det räcka att komma till Lundby.
- och var är våran julgran!!!

Alla skåp och lådor undersöks men inget hittas.... allt är bara välstädat!!!

Snorkfröken skall hjälpa till i julstöket, men vägrar lägga grisen i skinkpåse så länge som den springer omkring iallafall. -kan vi inte äta bara fisk!!

Mumintrollet och lilla My har stängt in sej på tuppen. Men inga julklappar där heller.

I botten våningens gästrum huserar en familj som inte är inbjudna överhuvudtaget.
De hoppar i sängarna och gömmer sej lite överallt. Ingen Mössens julafton i Lundby.
De skall ut innan julafton!

Snusmumriken som är lite av en enstöring sköter djuren på botten våningen.
Djuren skall alltid få en extra skopa kraftfoder om julen.

Det att huset flytta in i hyllan....så kosta mej två hyllor...
det var lite surt måst jag erkänna,
för jag hade dagen innan meddelat att
-man får ha bara så mycket böcker som det ryms i ens egen hylldel!!
Var i tusan kom nu sen den idén ifrån.. undrar jag idag!!
Varför tala först och alltid tänka sen....

Visserligen så har jag smugglat in lite böcker på MrJärkis sida nu senare.
Jag kommer visserligen att bli fast,
eftersom vi läser på olika språk...
men jag litar på att jag kan tala mej ur den obekväma situationen.

Hanimooni.

Vi har i många år försökt åka på hani-moni i november eller december.
I år blev det av faktiskt.
Vi brukar boka ett hotellrum för en natt i centrum av Helsingfors.
Sen fyller vi de två dagarna med shopping och bara strövar omkring (beror på vädret)
Stora varuhus får oss att bli olustiga men små affärer är morjens.
Det kan bli kaffe på Ekbergs bland andra kändisar.
Eller varm kakao på Kapellet i Esplanaden.

Sist vi var in på Ekbergs mötte jag Lauri Tähkä i dörren.
Han var på väg ut och blev och höll upp dörren åt mej.
Jag segla in sa tack!Men gav honom inte mera än en blick.
MrJärki som kom efter...
sa att Tähkäs min, när han ställde in till sitt vinda smile,
(för att få medelålders tanten faller ihop av förtjusning)
Men tji.... hon klämmer sej förbi med sina papperkassar,
utan att ge honom så mycket som en blick.
Herriguud det gällde ju liv eller död, jag sikta in mej på ett ledigt bord.
Med kaffe och kaka!

I år hade vi inplanerat endast ett måste. Ateneum!
Jag ville se bröderna von Wrights utställning.

Roliga var också Ankeborgs syn på tavlorna

                      Bröderna Magnus, Wilhelm och Ferdinand von Wright

Min favorit var Ferdinands "Domherrar i vinterlandskap" från 1891

Egentliga evighets favoriten är nog iallafall de lekande pojkarna på stranden av Albert Edelfelt.

Hugo Simberg är inte fy skam heller...hoppas bara att en ängel inte kan skada sej!

Ett barns likfärd tavlan ger mej kalla kårar. Har inte tidigare märkt att stora syster har en vältummad liten blombukett i handen.

Kvällen avsluta vi på mycket passligt Famu&Bar