onsdag 18 september 2013

1965

Frk. Sverige till vänster.
Det året fick jag en docka av mina föräldrar från Sverige.
De var och hälsa på sina vänner i Bäck Valbo.

Jag fick dockan, för att jag tog hand om fafa en vecka.
(som absolut inte gilla att jag fanns där,
han var en mera argsint person)
Och min famo hon fick 6st fina kaffekoppar i tunt porslin,
för att hon tog hand om mej.
En win-win deal alltså.

Dockan finns nu nerpackade i en låda.
Med mina andra dockor.
Min första hårborste.
Och mina röda fjärilskor.
och min röda säle.
Den ser mycket välanvänd ut.Hmmm...

Famos kaffekoppar finns hos mej också.
Hon använde dom aldrig, för de skulle sparas åt mej.

Det som stör mej,
förutom min nötta sele ;)
är att jag minns inte vad mina dockor hette.



Denhär dockfröken har jag gjort själv.

3 kommentarer:

  1. Nå men sådana fina minnen...
    Kraam
    Sanne

    SvaraRadera
  2. De säger att ju äldre man blir, desto oftare sjunker man i sina minnen, hur det var förr... välkommen med bara! Jag har en babydocka, som köptes på familjens första campigresa utomlands, i Luleå varuhus, på tidiga 60-talet (skam, så länge sen!). Hon skulle heta på samma sätt som en svensk prinsessa. Då kom mamma med förslag: Christina - så heter ju allas dockor, Margareta - heter en elak tant i vårt hus, Desiree: jeess, så fick den arma dockan heta Desidee, för att ingen åboflicka kunde ju säga något så svårt med d och r i samma ord!!
    Och första morgonen hemma, jag blev ju sjuk på resan, hällde jag svart vinbärssaft i hennes ögon, som inte ännu denna dag då öppnas helt.. stackars blinda unge.
    Så vi äldre tanter vet nog vad våra dockor hette!
    ;D Liisa

    SvaraRadera
  3. Fint med så där gamla saker som minnen!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...